Insnurrad i mitt huvud.

Tiden går så fort just nu. Känns som om den rinner igenom mina händer som sand. Jag försöker greppa, försöker fånga, minsta lilla sandkorn, men utan resultat.
Det är inte så att paniken håller på att fånga mig, utan mer som om jag sitter på en karusell som snurrar lite för fort, sådär så det kittlar härligt i magen men man samtidigt håller i sig väldigt, väldigt hårt för att inte trilla av. Skräckblandad förtjusning tror jag ordet är.

Något som jag har insett är förbannad svårt är att styra livet dit man vill. Tankar och drömmar om hur saker ska se ut kolliderar helt och hållet med verkligheten och samhällets krav. Men jag vill inte infinna mig. Vägrar gå när det är grön gubbe. Går med paraplyet hopfällt i regnet och låtsas som om det är skönt.

Min fantasi och mina drömmar sätter ibland lite krokben för mig. Jag har väldigt svårt att acceptera ramen dom försöker hänga upp mig i. Får svårt att andas av vardagen. Blir uttråkad av rutiner som samtidigt behövs för att jag inte ska gå sönder.

Ena halvan av mig flaxar runt planlöst och skrattar så tårarna rinner av att kasta sig nerför stup. Andra halvan längtar efter att få boa i lugnet. Försöker uppnå ett zen stadium. Hitta dig själv. Andas.
Alltid en kamp inuti. Känner mig som två sidor på ett mynt. Krona eller klave, visdom eller passion.

Jag behöver båda sidorna, kan inte leva utan någon av dom. Så livet kanske är en lektion i att lära sig leva med sig själv? Att acceptera mig själv precis som jag är, inte som jag vill vara.
Ingen ångest för att jag inte firar tillräckligt med sabbater, ingen panik för att jag inte älskar att jobba 8 timmar om dagen, inte känna sig dum för att jag blir uttråkad av politik och samhällsfrågor. Bara stolt över att jag är den vilda själ jag är och står för det!


Copyright på bild: Jag.