Jävla skit

Jag kan inte andas... Väggarna trycker från alla håll och utrymmet i mitt inre blir mindre och mindre för varje andetag jag inte kan fullfölja.
Jag lägger armarna om mig och försöker fokusera, försker slappna av, "det blir bättre snart, det blir bättre snart" och det blir det, bättre, men inte snart. Om ett tag. Kanske ett långt tag. Tid är svårt när man är ledsen.

Vill vara någon annan stans. Känner mig elak som inte vill vara här. Jag har ju så mycket kärlek här. Men det är inte rätt. Inte det jag vill ha. Så jag är en dålig människa och drömmer mig bort till ett ställe där jag är lika ensam som jag känner mig. Där ingen kan nå mig. Ingen känner mitt rätta namn. Jag får vara ledsen ifred. Ingen frågar. Ingen undrar. Inga förklaringar.

Jag försöker verkligen andas, men det tar stopp efter halva, som om det ligger något annat och blockerar i lungorna. Räkna till tio, föreställ dig vackra bilder i ditt huvud, possitiv affirmation, det blir bättre, det blir bättre.

Jag ger upp. Lägger mig i ångestens kalla men trygga famn. Vilar bara lite, jag ska inte stanna här. Försöker sova bort tankarna. Men dom är där när jag vaknar. Väntar tålmodigt på mig. "Tänk inte, se på film, spela spel, andas så mycket du kan". Magen knyter sig. Jag vill inte äta. Jag vill sova. Men kan inte somna om.

Jag är på jobbet, orkar inte ens låtsas le längre. Det har varit för jobbigt för länge.

Jag kommer hem. Jag vill inte vara här. Jävla piss lägenhet i jävla piss stockholm! Myran mår dåligt, jag är en dålig matte och får ångest.

Jag är hos någon annan, jag försöker ha kul. "Det här är ju roligt och socialt! Njut och ha trevligt". Men jag vill bara hem, fast inte till dit jag bor nu, hem till ett annat hem.

Jag kommer hem. "Fan jag vill verkligen inte vara här".

Längtar så innerligt till när jag kan andas igen.