Med hopp om ljusare framtid.

Tårarna rinner med ojämna mellanrum. Jag letar mig ner under täcket, försöker känna samma trygghet som jag en gång kände i din famn där under tygets tunna slöja. Men det saknas din lukt, dina hjärtslag, din närhet.

Korten säger med bestämdhet att något riktigt bra kommer ur detta och jag förstår att framtiden är ljusare, men det är svårt att känna det just nu när mina känslor och min stolthet är dödligt sårad.

Jag vet inte vad som gör ondast, att du väljer bort mig eller att du inte ens verkar försöka bry dig. Det är svårt att veta om du är en känslokall knöl eller bara jävligt dålig på att visa dina känslor. Jag hoppas och tror såklart på det sista.

Min största rädsla kröp ut ur mitt huvud och blev verklighet. Men jag ångrar konstigt nog ingenting. Jag har älskat. Jag kanske förlorar. Men jag har fan vunnit. För jag lät inte rädslan bestämma hur jag ska leva mitt liv. Jag har visat känslor, varit ärlig, visat rädsla, varit mänsklig. Allt det som jag flytt från har jag nu något motvilligt omfamnat. Jag har vuxit. Jag kan nu även visa dom delar av mig som varit instängda så länge.

Det va inte lika farligt som jag trodde. Och även om jag kommer krypa in i mitt skal och läka, gå in i dvala för att kunna bli hel, så kommer jag komma ut som en starkare fjäril. Orädd inte bara för faror utan även för känslor. Redo att ta vad livet har att erbjuda.

Men faaaaan vad ont det gör just nu...