Just nu känner jag ingenting. Jag är inte ledsen, inte arg, inte glad, inte ens likgiltig. Bara helt jävla tom.
Hur kunde det bli såhär?
Jag tänker inte lika ofta på dig men när jag väl gör det så fattar jag inte hur du kunde vara så feg. Då känner jag stor besvikelse. Men bara en stund, sen blir jag tom igen.
Dagarna masar sig på något sätt förbi och mitt liv pågår utan att jag är direkt delaktig. Jag är på paus, väntar på nått bättre. Som att sitta i regnet och vänta på solsken utan paraply.
Det positiva är iaf att jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska söka efter och jag vet vad som definitivt inte får finnas där i en man. Allting händer ju av en anledning och någon gång i framtiden kommer jag vara glad att det här hände men jag önskar jag kunde få tiden att gå snabbare.
Det är det här eviga sittandes i väntrummet, ivrig att få komma iväg, få starta, som driver mig till vansinne.
Men det finns inget jag kan göra. Mer än att vänta.
Varför måste vardagen vara så jävla grå?
5 åsikter om detta:
Att komma över någon tar alltid så lång tid... Känns aldrig som man kommer vidare och för mig har jag också bara väntat, i hela halvår till och med, tills allting börjar ljusna igen. Trots att man inte märker någonting så är det nog någonting inom en som förändras, åtminstone försöker jag tänka så, inte för att det gör saken lättare men för att det i alla fall känns lite mer meningsfullt...
Kramar och Var Välsignad!
Men wow, vad jobbigt, aldrig pratat med någon som är sådär trött konstant, tror jag.
Finns det en medicinsk orsak till det ?
Det är tufft när en bit i vårt liv försvinner och tomheten tar över, men det vänder snart. Pepp pepp (jag hatar verkligen pepp, men...)
Jag hoppas att det vänder riktigt snart så att du får må bra och vara glad :)
Styrkekramar!
Skickar en stor kram te dig....
Usch ja, det där väntrummet är inget kul alls :( Har tröttnat rejält på det.
Hoppas du snart hittar ut från där ifrån ;)
Skicka en kommentar