Love, eat, pray

Kollade på filmen Love, eat, pray för andra gången. Det är en av dom få "tjejfilmer" som jag klarar av att se. Den har lite för finputsade dialoger som inte känns riktigt naturliga men jag gillar den för jag känner igen mig så mycket i henne.

Jag vill så otroligt mycket åka iväg ut i världen och finna mig själv. Jag skulle behöva det. Visst jag har flyttat utomlands 2 ggr förut men då var det för att arbeta. Plus att det va innan jag fann min inre styrka och kärlek. Jag kan bara tänka mig hur mycket mer givande det skulle bli nu.

Dom talar om "sitt ord" i filmen. Det ord som beskriver en. Mitt är definitivt sökaren. Jag har aldrig träffat någon som söker så mycket som jag. Men det finns alltid en anledning till att man gör saker som man gör. Istället för att försöka kväva mitt sökande och passa in i samhället/vardagen så borde jag följa min inre röst. Men fan va läskigt det är. Jag låter rädslan styra mitt liv utan att ens vara medveten om det.

En annan sak jag tänkt på är att anledningen till att jag längtar bort från Sverige kan vara för att jag inte känner att jag hör hemma här. Om man flyttar utomlands så hör du inte hemma där, du är en främling, då blir det mer OK att känna så. När man känner sig som en främling i sitt eget land, sin egen stad, sitt eget hem, så känns det inte OK.
Sen är det ett sätt att släppa kontrollen. Jag har ingen aning om vad som väntar i ett annat land. Det blir som att lära sig leva på nytt. Jag älskar den känslan. Att bli pånyttfödd.

Så jag kanske ska släppa allt och födas igen. Släppa rädslan och kontrollen. Men det kommer förmodligen inte ske. Inte nu. Jag är 28 år gammal och har ingen aning om vart jag hör hemma. Det är ganska sorgligt om man tänker efter.

Vem vet vart framtiden för mig. Förhoppningsvis hem.